SM i viltspår segrare 2006 Ebbazz Mendez äg. Laila Dahlman  uppf. Eva Petterson   SM i viltspår segrare 2005 Ebbazz Mendez äg. Laila Dahlman  uppf. Eva Petterson    3:a Ebbazz Rasmus  äg.Eva Petterson  9:a Swede Sun's Roxette  äg.Mariella Gustfsson 11:a Huntmans Unni  äg.Fredrik Boström       SM i viltspår segrare 2004 1:a SVCH Swede Sun's Roxette 60p HP förare och ägare Mariella Gustafsson 3.a Basset Hound SUCH SVCH Ebbazz Rasmus 57p 1.a pris förare Mariella Gustafsson ägare Eva Petterson 5:a Swede Sun's Cherry 54p 1:pris ägare Anco Pettersson VINNARE AV SBaK:s VILTSPÅR SM 2004

Viltspårprov anordnas av flera olika jakthundsklubbar, titta efter annonser i jakttidningarna. Viltspår arrangeras i två klasser:

Anlagsklass, som är öppen för alla hundar som inte tidigare är godkända i anlagsklass. Hunden blir antingen godkänd eller icke godkänd.
Öppenklass, som är öppen för alla hundar som är godkända i anlagsklass. Hundarna tilldelas kvalitetspris efter prestation, 1, 2, 3, eller 0. Extra duktiga första pristagare tilldelas hederspris.

Att bli godkänd på ett viltspårprov är naturligtvis ingen fullständig garanti för att din hund verkligen fungerar som eftersökshund. För att kunna undersöka en skottplats/olycksplats krävs viltkännedom. Naturligtvis är det en stor fördel om man kan få gå med en erfaren jägare på eftersök för att lära sig hur man går till väga och hur hunden bör jobba för att vara så effektiv som möjligt.

Ett oavvisligt krav i samband med all jakt, är snabb tillgång till
en tränad (helst också meriterad) eftersökshund.

Oavsett hur skicklig skytt jägaren är, råkar han/hon förr eller senare
ut för en situation, där skottet inte blir en 100-procentig träff.
Följden blir att det påskjutna djuret försvinner i panik. Även om djuret
är svårt skadat, kan gå långt innan det lägger sig i s k sårlega. I sådana
situationer är hunden till ovärderlig hjälp.

Hur eftersöket skall lyckas hänger mycket på hur skytten agerat efter skottet.
Slarv förekommer - i en del fall undrar man som hundförare om en del borde
plugga in jägarexamens teoretiska del ytterligare en gång. Även om jag själv
inte sysslat med eftersök mer än i fyra år, har jag upplevt tillfällen,
där man helst önskat lasta in hunden igen och låta skytten sköta eftersöket
själv. En del har ingen, eller i vart fall mycket vag uppfattning om skottplatsens
läge, d v s var djuret stod när skottet avlossades. Andra har själva försökt spåra
djuret, bara för att senare upptäcka att det var meningslöst. Det man inte tänkte på,
var att när man började "stövla" omkring utmed djurets flyktväg, försämrade man
samtidigt eftersökshundens möjlighet att utföra ett högklassigt spårarbete. Det blod
och den viltvittring som djuret lämnade efter, spred skytten härs och tvärs när
han själv skulle försöka hitta det skadade djuret.

Det finns egentligen bara fyra saker en skytt skall tänka på i samband med skadskjutning;
* 1/ iaktaga djurets flyktväg,
* 2/ markera skottplatsen och
* 3/ kontakta ägaren till viltspårhunden.
* 4/ underrätta grannen/polisen om det påskjutna djuret gått in på grannmarken.
Det är gott om tid, eftersom eftersöket inte skall påbörjas förrän 2-2,5 tim efter
skadskjutningstillfället.