SJUKDOMAR HOS BASSET HOUND

Basset Hound har ett utseende, som får många människor att tänka att "den där hunden var förfärligt osund, han måste ha problem med ben, rygg, öron och ögon".

Lyckligtvis är det där inte riktigt med sanningen överensstämmande.

Man har inte experimenterat fram bassetens långa, låga form för att få en hund med originellt utseende, utan för att få en hund vars kropp är så väl anpassad för den form av jakt han är ämnad till.

Och det säger sig självt att av sina jakthundar krävde man att de skulle fungera utan att vara till alltför mycket besvär.

Numera är Basset Hound mest sällskapshund, om detta kommer att medföra några nackdelar beträffande fysiska eller psykiska egenskaper är det väl omöjligt att sia om.

Låt oss alltså först konstatera att Basset Hound har ytterst få för rasen typiska sjukdomar.   Men visst finns det vissa problem som är relativt vanliga.

**************

Det allra vanligaste bekymret är troligen frambenshälta hos växande hundar.

Orsakerna till denna varierar emellertid.   De flesta fallen kan lite löst klassas som växtvärk.

Trots att benen är korta, får man inte glömma bort att Basseten är en stor hund med mycket grov benstomme.

Brist på eller obalans mellan kalk, vitaminer och näringsämnen under tillväxten, liksom alltför kraftig motion yttrar sig därför lätt (liksom hos andra raser) i hälta.

Skulle man råka ut för detta med sin valp, bör man ta kontakt med uppfödaren och med honom eller henne noggrant gå igenom valpens matsedel.

Eventuellt kan veterinärbesök bli nödvändigt, vänd er då gärna till någon som uppfödaren rekommenderar.

Det finns emellertid även allvarligare former av frambenshälta och i dessa fall ligger orsaken just i de korta benen.

De i sammanhanget intressanta skelettbenen är de vid vid armbågsleden, dvs radius (strålbenet) och ulna (armbågsbenet) i underarmen och humerus (övearmsbenet).   Humerus har ledytor både mot radius och ulna och passar väl in i den halvmåneformade inskärningen på ulna.   Processus anconeus vilar i en grop i humerus.

Längtillväxten i benen sker vid epifyslinjerna, där alltså broskceller bildas och sedan ersätts av ben.   Vanligen har benen två dylika tillväxtzoner, en i sin övre och en i sin nedre ända.

Ulna utgör ett undantag, visserligen finns två epifyslinjer, men den övre tjänar som tillväxtzon endast för ulnas översta del, dvs olecranen och benets verkliga längtillväxt sker uteslutande från den nedre epifyslinjen.   Aktiviteten i denna är synnerligen stor och tillväxten av ulna lyckas därför hålla jämna steg med radius.

När valpen  har uppnått ungefär 3 månaders ålder avstannar emellertid brosk och därmed benbildningen i detta ulnas enda tillväxtområde.

Radius forsätter att växa och givetvis måste därför vissa förändringar äga rum.   Ulna är fixerad i sin nedre ände, däremot inte så kraftigt i sin övre och när radius växer dras därför ulna ner.   Detta medför att det blir ett glapp uppe i leden, mellan humerus och ulna fås en liten månskäreformad springa.

Denna förskjutning av ulna är inte tillräcklig för att låta radius växa obehindrat, följden blir att radius vrids z-formigt och benet får sin karakteristiska krokiga form.  Ovannämnda förändringar i armbågsleden inträffar hos alla bassets som håller på att växa.   Stabiliteten i leden minskar givetvis på grund av detta och kroppen reagerar med nybildning av ben runt leden, vilket gör att leden hos en vuxen Basset inte är svagare än en helt normal armbågsled.   Under uppväxten är det däremot inte ovanligt att valpen reagerar med hälta.

Hältan är vanligen intermittent, dvs den kommer och går och börjar vanligen visa sig när valpen är ungefär 3 månader gammal och är helt försvunnen vid ungefär ett till två års ålder dvs när valpen vuxit färdigt.

Under de perioder valpen visar hälta ska den vila så mycket som möjligt.

Några andra åtgärder kan man inte vidtaga.

Långt ifrån alla valpar drabbas av hälta, trots att de allihop har samma "defekt" i leden.   Inte heller har man kunna finna någon korrelation mellan grader av hälta och defektens svårighetsgrad, dvs storleken på springan i leden. Vilka faktorer förutom själva ledbesvären som bestämmer om hunden ska visa hälta eller ej, vet man inte.   I vissa fall blir neddragningen av ulna så kraftig att processus anconaeus bryts av.   Denna lilla benspets sitter ju inkilad i ett hål på humerius och orkar inte stå emot hur mycket spänning som helst.

I dessa fall kan man räkna med att hunden alltid reagerar med hälta.

Den väldiga obalans som då råder mellan radius och ulnas tillväxt brukar också visa sig genom att benet även utifrån sett blir mycket krokigt.

Dessa fall kan man tyvärr inte vänta sig ska läka ut av sig självt, utan operation är nödvändig om hunden skall bli frisk igen.

Operationen är i princip mycket enkel, man kapar av ulna på mitten (man framställer alltså en fraktur).

Ulna dras isär, den övre delen kommer åter upp i nivå med processus anconaeus, som får möjlighet att läka fast och den nedre kan ge efter för den neråtriktade dragningen.   Avståndet mellan de båda delarna kan bli upp till ett par centimeter, men detta repareras av kroppen genom ben nybildning. Resultatet av operationen brukar bli mycket bra.

Man ska dock inte glömma bort att de allra flesta  av dessa fall läker ut av sig själv, bara hunden får växa färdigt.

************ 

En åkomma som man lätt tror att Basseten på grund av sin långa rygg  är mycket drabbad av är diskbråck.

Underligt nog är detta besvär ovanligt hos rasen.

Det "borde" vara vanligare, eftersom Basseten liksom tex Tax och Fransk Bulldog är en chodrodystrofisk dvärg och dessa är disponerade för diskbråck.

Ryggkotorna består av  kotkropp och kotbåge, som tillsammans bildar ryggradskanalen i vilken ryggmärgen är innesluten.

Mellan kotorna ligger diskerna.   Dessa fungerar som stötdämpare och utgör även en förutsättning för kotpelarens rörlighet.   Diskerna består av en yttre broskring och en inre kärna av mjuk, géleaktig vävnad.   Hos de chondrodystrofa raserna uppträder tidigt (ofta redan vid ettårsåldern) en degeneration av diskarna.   Denna innebär en förkalkning av den mjuka massan i diskens centrum.

Detta ger inga som helst symptom hos hunden, men i och med att förkalkningen skett föreligger en disposition för diskbråck, som innebär att den förkalkade massan pressas ut genom små bristningar i broskringen och kommer att trycka på ryggmärgen.

Samtliga diskar kan degenerera, men det är bara i halsregionen och i bakre bröst eller längdregionen som diskbråck kan uppstå.

Diskbråckets läge är avgörande för symptomens karaktär.

Vid halsdiskbråck är hunden ovillig att böja halsen eller lyfta huvudet.

Han är ovillig att gå i trappor (särskilt neråt) och skriker ibland utan påtaglig anledning.

Vid diskbråck i bröst- och ländregionen vill den inte gå uppför trappor och skriker om man försöker lyfta den under buken.

Om det är en större mängd diskmassa som pressats ut blir hunden ostadig eller vinglig och i höggradiga fall blir den förlamad, dvs kan inte gå på bakbenen (vid bröst- och länddiskbråck) eller på alla fyra benen (vid halsdiskbråck).

Hur snabbt en fullständig förlamning utvecklas varierar från några minuter till flera veckor.   Ju snabbare förlamningen kommer, desto allvarligare blir i regel ryggmärgsskadan.   Svårigheter med urinering och avföring kan uppträda vid alla grader av diskbråck.

Den bästa behandlingen vid diskbråck är vila.   Till skillnad från vad fallet är hos en människa med diskbråck, uppträder det hos hunden inga smärtsamma kramper, utan hunden har ont endast vid rörelse.

Man skall därför inte ge hunden några smärtstillande medel.

Får han inget sådant håller han sig själv i stillhet så mycket som möjligt, eftersom han snabbt märker att det gör ont när han rör på sig och härigenom fås bästa tänkbara förutsättningar för läkning.

De allra flesta fallen (80-85%) av lindrig art tillfrisknar inom en vecka, bara hunden får vila.

Har förlamningen inträtt sjunker tillfrisknads procenten till ungefär 50.

Basset Hound är som sagt i stort sett förskonad från diskbråck.

Om detta beror på att diskmassan överhuvudtaget inte degenererar (till skillnad från andra chonrodystrofer) eller om bristningar i broskringen trots förkalkning av diskmassan är ovanligt, är det väl ingen som vet.

Trots det goda tillståndet hos rasen, kan man ju hålla i minnet att en vältränad hund har de största förutsättningarna att slippa eller lätt klara av ett diskbråck.

************

En sjukdom som, så vitt jag vet, hittills bara hittats hos Basset Hound och Cocker Spaniel är primär glaukom.

Glaukom innebär en tryckstegring i ögat, beroende på antingen en ökad bildning av kammarvätska eller ett försämrat avflöde för denna vätska.

Att glaukomet är primärt innebär att det inte finns någon yttre påvisbar anledning till tryckstegringen, som tex infektion eller tumör, utan att det hela beror på en anatomisk defekt, som innebär att avflödesvägen är förträngd.

Här i Sverige tror jag inte vi har haft ett enda sådant fall, men tex i England förekommer det, om än inte vanligt och många uppfödare låter testa sina hundar innan de sätts i avel.

Trots att sjukdomen inte brukar uppträda förrän i fyraårsåldern, finns möjligheten att undersöka unghundar och få reda på om de är fria från defekten.

Symptomen är smärta, ljusskygghet, måttlig pupilldilation och grumling av cornea,hornhinnan. Kommer inte hunden under behandling förlorar den så småningom synen.   Snabb behandling är nödvändig och för bestående resultat fordras operation.

Enligt engelska undersökningar är lidandet dubbelsidigt, om ett öga har drabbats kommer alltså även det andra så småningom att göra det.

************

De ovanämna sjukdomarna kommer de allra flesta Bassetägare lyckligtvis aldrig att råka ut för.

Däremot kommer många (liksom ägare till andra raser) att någon gång stå med en hund som kliar sig i öronen, har rinnande ögon eller kanar omkring på baken på mattorna där hemma.

Bassetens långa öron disponerar i viss mån för öroninflammationer.

Luftningen av örat blir inte så bra som hos en hund med upprättstående öron, men är i alla fall bättre än hos de raser som har långt hår inne i sina hängande öron, tex Spaniels.

Vanligen är en svampinfektion orsak till irritationen.   Inne i örat finns då en brunsvart och kletig massa (exsudat ) med en innestäng, karaktäristisk lukt.

Vid bakterieinfektioner är exsudatet ofta mer gulaktigt, hunden är mer irriterad och örat är rodnat och ömt.

Manipulera aldrig själv med öroninflammationer, utan gå till veterinären.

Kommer man i ett tidigt stadium av sjukdomen, är den oftast mycket lätt att komma till rätta med, men om man väntar kan det bli en mycket svårbotad och dyr affär, förutom att hunden tillfogas onödigt lidande.

************* 

Bassetens röda hängande ögon, är något som rasens belackare, med viss rätt, anmärker på.

Vad som är viktigt i sammanhanget är emellertid att hunden inte är irriterad i ögonen.

Ett faktum är emellertid att det öppna ögat disponerar för sekundära besvär, det är lätt att små partiklar fastnar och ger upphov till infektioner.   Som Bassetägare får man försöka lära sig hur hunden brukar se ut i ögonen och lägga märka till avvikelser.

Bara för att det är en Basset man har och den normalt är litet röd i ögonen, får man inte tolerera rinnande, variga eller uppenbart irriterade ögon.

************* 

Analsäcksinflammation är en åkomma som sannerligen inte är typisk för Basset, men eftersom jag tror att många hundägare står ganska frågande inför problemet, ska jag nämna några ord om det.

På var sin sida om analöppningen sitter en liten körtel.   Normalt tömmer de sig när hunden bajsar, men ibland kan utförsgångarna täppas till och körtlarna fylls med sekret.

Hunden blir irriterad och biter sig vid svansroten och åker kana på baken.   Ibland blir det inflammation i körtlarna, hunden blir då än mer besvärad och kan få svårigheter att lyfta svansen.

Gå till veterinären så fort som möjligt, så gör ni hunden en stor tjänst.

************** 

Till sist, stöter ni någon gång på någon som försöker tala om för er vilken osund hund ni valt, kan ni med rätta säga personen ifråga att basseten i gemen är en frisk och rörlig hund med en otrolig uthållighet, den parar sig och valpar utan besvär och har ett utomordentligt psyke och de mer eller mindre rasbundna sjukdomar som finns är få och sällan förekommande.